Fotoåret 2021

Jaha, där ser man, jag kan konstatera att jag inte är någon särskilt flitig bloggare längre. För det är i princip ganska exakt ett år sedan jag senast skrev i den här bloggen.

Jag kan väl också konstatera när jag tittar igenom årets bilder, att det varit ett ganska skralt år vad gäller fotograferingen. Så här lite som jag varit ute med kameran har jag nog aldrig varit sedan jag tog upp fotograferande ordentligt, men det är en hel del annat som pockat på min uppmärksamhet och då speciellt under åren.

För när det gamla året så sakteliga övergick i 2021, ja då satt jag hemma med papper och penna, ett millimeterrutat papper och tumstock. Jag hade börjat göra slutplaneringen av mina köksplaner. Planer som det visade sig skulle ta upp ganska så mycket tankeverksamhet och energi i stort sätt hela våren.
Alla dessa beslut om material, färger, vitvaror, för att inte tala om handtag, eller att ligga och fundera sent på kvällarna om jag tagit alla mått som behövs. Så att studsa upp kl 24.00 på natten bara för att mäta att jag kan öppna diskmaskinsluckan utan att den tar i fönsterbänken, eller att ugnsluckan går att öppna utan att kyl/frysen är i vägen -ja, så blev lite av min senvinter.

Men äntligen i månadsskiftet mars-april, så kom jag iväg ut. Blåsipporna var på G och självklart så åkte jag upp till mitt blåsippsställe för att fotografera årets blåsippor.

Men tror ni jag kunde släppa köksplaneringen där jag låg ute i Blåsippsbacken, icke, för helt plötsligt slog mig tanken. Har jag valt rätt stenbänkskiva, ja, så sedan var koncentrationen på blåsipporna som bortblåst. Ni kanske börjar inse nu att årets första månader verkligen var splittrade.

Syrran ringde där någon gång i början av april och berättade att nu var grodorna på G med sin parningslek, så då var det bara att sätta på det största objektivet på kameran, hysta in det i bilen och dra upp till grodorna.

Sedan fick jag ligga där vid kanen av dammen, tyst och stilla och bara vänta på att deras huvuden skulle poppa upp ur vattnet. Jodå, dom tittade upp, kärlekskranka som dom var.

En liten utflykt upp till Mufflonfåren hann jag också med, eller rättare sagt, så här i mitten av april, var väl sista stället jag ville vara på hemma. Utan kök, och där ett hörn av vardagsrummet fick vara tillfällig plats för kaffebryggaren, baconosten och såklart, lingongrovan.

Jag insåg också att 3 veckor i kaoset hemma, ja, då behöver jag åka bort. Så styrde kosan mot Söderåsen där i månadsskiftet april-maj. Jag längtade så efter att få uppleva när bokskogen slog ut. Den var väl lite småblyg i år, men vad gör det, ibland är det bara skönt att få komma bort några dagar och njuta av naturen, våren och lugnet.

Gå upp tidigt, tidigt och dricka kaffet i mörkret uppe vi Kopparhatten, medan naturen sakta vaknar till liv, det är någonting alldeles extra.

eller ligga i ett hav av vitsippor i solnedgången och bara leka med kameran.

Och tänk, när jag väl kom hem, ja, då var köket klart och jag kunde börja flytta in i mitt nyrenoverade kök.
Så här kommer före-, och efterbilder. Ni får ett försök att gissa om jag var nöjd, eller inte.

Faktum var att efter resan till Söderåsen, blev det inte mycket mer fotograferat under våren och sommaren. Ja, förutom ”min” rådjursfamilj som brukade käka frukost ungefär samtidigt som jag själv under min semester. Så där satt jag tidigt på morgonen på min balkong och fotograferade rådjursfamiljen – ganska avkopplande semester om jag får säga det själv.

När vi skulle ha kick-off med jobbet och åkte till Hooks herrgård för utbildning och teambildning, ja, då fick kamerautrustningen följa med. För när i stort sett resten av gänget spelade padel, eller andra, fysiskt krävande aktiviteter, ja, då utforskade jag blommorna runt herrgården. Klart trevligare än att slå på en boll.

Jag gjorde ju ingen roadtrip på min sommarsemester, så kände att jag ville nog åka iväg på en veckas höstsemester. Livet hade ju under sommaren börjat lätta, jag var fullvaccinerad och jag kände också att jag längtade efter miljöombyte. Jag började också känna att jag behövde göra någon form av nystart med mitt fotograferande eftersom det legat så i träda hittills under året. Så Abisko lockade, men samtidigt kände jag att skall jag göra en nystart med landskapsfotograferingen, behöver jag kanske åka till en ny plats, känna efter om hungern finns där. Nyfikenheten att leta nya kompositioner. I Abisko visste jag ju i princip nästan exakt var jag skulle placera utrustningen för att det skulle bli bra. Så efter lite googlande så bestämde jag mig för att åka till Saxnäs i södra Lappland. Jag kunde konstatera att jag kunde komma dit med tåg, buss och hyrbil så sagt och gjort, jag bokade.
Vilken go känsla att sätta mig på nattåget till Östersund och rulla genom landet för att vakna tidigt nästa morgon i Östersund. Sedan några timmar på bussen genom Jämtland upp mot Vilhelmina för att där hoppa in i lilla Polon och köra vidare mot Saxnäs. Jag insåg direkt när jag körde att jag hade hittat helt rätt. Det var en underbar natur som jag körde genom, när jag väl hittat vägen till Saxnäs från Vilhelmina.
En vecka där uppe och jag började få tillbaks fotohungern, det var roligt att ge mig ut på okända vägar igen, stanna bilen när jag kände för det, fotografera, filosofera, dricka kaffe, lyssna på naturens symfoni av forsen, träden och fåglarna. Ja, jag njöt varenda minut och jag hann ikapp mig själv och mina tankar kändes också så härliga.
Så hår kommer ett lite kollage av bilder från veckan.

Tyvärr blev det också det sista jag fotograferade under året då jag tyvärr gjorde mig illa i benet och knät. Antagligen en smäll i samband med bussresan ner till Östersund. Det ha gjort att jag haft svårt att röra mig helt fritt, men nu så här sista dagarna börjar det äntligen släppa, så jag ser med tillförsikt fram mot 2022.
För som sagt, nu är det inte många dagar kvar av 2021 och ett nytt spännande år ligger framför oss. Tyvärr, fortfarande lägger pandemin en skugga över våra liv, men även om vi skall vara försiktiga, hålla distansen till andra människor, så finns det ju så mycket man kan göra. För att komma ut i naturen och njuta och koppla av, det kan ingen pandemi i världen sätta stopp för och att vara själv ute i naturen, njuta av lugnet, tystnaden förutom naturens egna ljud, finns det något bättre?
Så jag önskar er alla ett riktigt Gott Nytt 2022!

Mitt fotoår 2020

Det är bara att inse, det är inte särskild ofta jag numera går in och skriver ett blogginlägg så jag kan konstatera att hela layouten har ändrats sedan sist. Vi får väl se om jag tillslut får ihop mitt traditionella blogginlägg över mitt fotoår.

Året började ju ungefär precis som vanligt, jag gjorde upp planer och såg fram två spännande resor under året. Men så i mitten av februari, började man nog inse, det händer ting, som man inte kan råda över. Ordet Corona och Covid-19 var det som nu började vara på allas läppar och man började så smått bli orolig över vad kommer hända här hemma.

Dock var det tack och lov ändå en sak, som var precis sig likt. Vårens sakta insmygande i landet. Så välkommet, så härligt och det gjorde trots att att all oro runt Corona-viruset fick komma i andra hand lite grann. För nu var det ju dags för vårspaning ute i mitt alldeles speciella blåsippshav. Första turen dit var extra tidig i år. Tänk att det är lika spännande varje år att åka dit, gnugga ögonen och ställa in dom på att leta efter blåsipporna. Den där känslan, när ögonen börjat vänja sig och helt plötsligt ser man dessa små blå punkter ute i naturen.

Det är väl lika bra att inse att jag nog är ganska förutsägbar, för jag har mitt blåsippsställe dit jag åker varje år och jag har mitt speciella vitsippsställe dit jag också åker varje år. Ingen förnyelse här inte. Fast i år kunde jag dock konstatera där jag normalt brukar vara ensam i mitt blåsippshav, ja, dit var det många människor som sökt sig. För i Coronans spår så skaffade sig människor nog nya vanor och en av dessa var att ta sig ut i naturen mer.

Att ligga bland vitsipporna och njuta ja, det är nog bland den mest optimala vårkänslan som finns.

Jag fick ju också, bl.a. tack vare Corona för mig att införskaffa ett rejält Tele. Men det var också för att hitta ny inspiration med mitt fotograferande. Så sagt och gjort, ett större telefon beställdes och första turen för att testa gick upp till Säveån.
Forsärlan var sjysst däruppe och behagade posera så snällt på stenen där mitt ute i ån

Att jag sedan, drog vidare med mitt tele för att störa grodorna, när dom gjorde nya grodor, ja, det hör ju också liksom till mitt traditionella vårbestyr.

Det blev en lite annorlunda april, då jag p.g.a. av den rådande pandemin fick lite extra ledighet och en av mina lediga dagar styrde jag kosan upp till Hornborgarsjön, där jag också fick lite pippi på kuppen.

Men det blev också en möjlighet att äntligen få se Vildsvin i verkligheten och fotografera dessa. En hel liten familj gick där lugnt och bökade på gärdet.

När mina planerade resor under våren och sommaren blev inställda kände jag att jo, jag behöver nog ändå lite miljöombyte så ringde runt lite och kollade boende uppe i Vallebygden. Jag hade tur, ett pensionat kunde ta emot mig Corona-säkert, vilken lyx, deras enda gäst på pensionatet så jag blev verkligen omhändertagen av personalen, inklusive pensionatskatten, som föregick matte och serverade mig sin speciella frukost när jag kom tillbaks hem efter morgonens fotografering. Tänk, då hade katten så generöst lagt en liten mus precis utanför min ingång. Det ni, det kallas jag service.
Vallebygden blev en fin upplevelse, med underbart väder. Tänk att få ligga i gräset, njuta av fågelkvitter, fotografera gullvivorna som fanns runt omkring mig.

Men det blev också en tidig morgon bland ramslöken och även myggen. Undrar egentligen vem som var gladast, jag, som fick njuta av doften av ramslöken, eller myggen som fick sig ett rejält skrovmål på mig.

Visst hann jag även med en och annan liten söndagsutflykt med kameran i mina hemmamarker och vid ett av tillfällena passade jag på att se hur det stod till med årets liljekonvaljer.

Sommarens semesterplaner blev ju som sagt p.g.a. av den rådande pandemin i världen helt omkullkastade. Jag hade en planerad fotoresa inbokad till Yttre Hebriderna som jag verkligen såg fram mot, men av den blev det så klart intet. Då gällde det att fundera i nya banor och istället blev det en veckas road-trip i Sverige. Den startade med ett härligt dygn i goda vänners lag med mat och dryck, mycket tjöt och en hel massa skratt innan jag drog vidare upp till Hälleskogsbrännan. På vägen dit fick jag äntligen möjlighet att besöka Strömsholms slott, som tyvärr var stängt, men vadå, jag hade egen fika med och kunde sitta i slottsparken, dricka mitt kaffe och äta lite godsaker medan jag njöt av omgivningarna.
Väl framme i vid Hälleskogsbrännan var jag så spänd och nyfiken. Jag besökte det här stället för 4 år sedan, bara två år efter den stora branden. Hur skulle det nu se ut. Jag hade väl planer att försöka leta upp ungefär samma ställen jag fotograferat då, men där fick jag tji. Allt var så förändrat, så mycket hade hänt däruppe under dessa fyra år, så jag hade svårt att hitta de exakta platserna. Men det blev några minnesvärda dagar däruppe och så intressant att se, hur naturen förändrats, hur växtlighet kommit tillbaka. Mycket brända träd stod fortfarande kvar och det var som att köra in i en helt annan värld.

När jag ändå var uppe i dessa trakter, så var även två nätter vid Knuthöjdsmossen inbokad. Mossen var sig lik, men den här gången, var det mest mitt tele som fick arbeta. Det var så glädjande att se att smålommen i år fått fram flera kullar av ungar. Senast jag var där, också för 4 år sedan såg jag inte en enda unge.

Jag hade ju också när jag insåg att min planerade resa till Yttre hebriderna inte skulle bli av, bokat in en septembervecka uppe i Abisko. 5 år sedan jag var där senast och gissa att jag längtade till september och att äntligen få komma tillbaka. Att hämta ut hyrbilen på flygplatsen i Kiruna och köra de 10 milen till Abisko ger mig att alltid en alldeles speciella känsla i kroppen. Jag är bara tvungen att stanna en stund på vägen, stiga ur bilen och bara andas och njuta.
5 intensiva dagar blev det däruppe, och det tog mig max en timma från det jag checkat in på turiststationen tills jag stod där vid jokken och fotograferade.

Jag hade också planerat en tur till den gamla rallarkyrkogården i år. Där har jag inte varit sedan jag var liten och efter en vandring, som kändes som den aldrig tog slut, så låg den bara där. Denna lilla vackra kyrkogård, som inte bara är en kyrkogård utan också ett minnesmärke över de som slet för att bygga malmbanan i början av 1900-talet. Alla dessa vita träkors visar på vilket slit det måste varit för dessa män, men också kvinnor som arbetade utefter banvallen för att dra rälsen.

Självklart, så gjorde jag ett besök uppe hos ”min” björk för att hälsa på den. Jodå, den stod fortfarande kvar där vid strandkanten med den välkända siluetten av lapporten i bakgrunden.

Förra hösten hade Naturfotograferna/N sitt höstmöte uppe i Vänersborgstrakten och jag kunde då konstatera att hit vill jag åka tillbaka och tillbringa en liten minihelg och fotografera så jag bokade in en helg i mitten av oktober för att i lugn och ro utforska mer på egen hand. Jag startade vid brudslöjans vattenfall på Halleberg

Jag drog vidare till Hunneberg, men tyvärr blev det inte dom bilderna jag tänkt. För jag lyckade göra kardinalfelet och pilla på fel rattar och de flesta bilderna från den härligt höstfärgade lövskogen är inte bra.
Jag avslutade dock dagen uppe vid de mäktiga ekarna vid Tunhems prästgård innan det var dags att vända mot boende och en god middag.

I ett svagt ögonblick fick jag en idé att hålla en workshop i landskapsfoto för fotoklubben, Lerums Fotoklubb. Ju närmre helgen för workshopen närmade sig, ångrade jag kanske lite min idé. Det var åtskilliga timmar jag lade ner på att sätta ihop ett föredrag, planera, var vi skulle åka och fotografera. Men helgen blev så lyckad. Ett gäng på 10 personer gick in för workshopen med liv och lust både under lördagen när jag tog dom till Säveån och kanske ett landskap som inte är helt enkelt att hitta kompositioner i. Vädrets makter var kanske inte helt på vår sida under söndagen, men hela gänget ställde ändå upp och i regnet stod vi tillsammans uppe i Risveden och jag var så glad och imponerad över deras framsteg under helgen. Deras kreativa tänk. Tyvärr tvingades jag skjuta sista träffen som skulle vara en vecka senare, på framtiden. För nu hade Corona- virusets framfart i landet accelererat igen och nya rekommendationer sa, inga sammankomster. Så den sista bildgenomgången får vi ha vid ett annat tillfälle längre fram när vi lyckats trycka tillbaka smittan här i landet.
Själv hann jag väl inte fotografera någonting själv i princip, men det var ju inte heller meningen.

Däremot tänker jag avsluta den här tillbakablicken med två bilder från mitt älskade Risveden. En från workshopen och så en sista bild som jag tog för bara någon vecka sedan. För efter en jobbig november med alldeles för mycket annat runt omkring mig, fick jag äntligen möjlighet att komma ut i skogen igen. Jag fyllde på alla energidepåer, njöt av lukterna, den friska luften och då gör det kanske inte så mycket att bilderna jag kom hem med inte kommer ingå i mina top 10.

Med dessa rader vill jag också önska er alla ett riktigt Gott Nytt år och så håller vi ut och ihop på distans, så vi kan sätta P för den här pandemin som präglat så mycket 2020.
Kom ihåg, det vi tvingas avstå från i år, det kommer igen, men bara om vi orkar hålla ut och hålla distansen.
Så nu håller vi tummarna för 2021 som snart kommer rullande in.

Jag har fått pippi

Den här våren, våren 2020, är inte som någon annan vår vi upplevt.
Någon gång i vintras började vi läsa om ett nytt virus som dykt upp i Kina, en ny influensa, där människor blev mycket allvarligt sjuka, människor dog. Detta virus verkade vara mer aggressivt än något virus vi upplevt under 2000-talet.  Jag tänkte väl egentligen inte så mycket på detta, då jag är tillräckligt gammal för att ha upplevt flera pandemier under min livstid, Asiaten, som jag inte kommer ihåg, men hört mycket om. Hongkonginfluensan, Sar och fågelinfluensan.
Så kom denna nya influensa till Europa och de första fallen med Coronaviruset dök även upp i Sverige. Helt plötsligt förändrades väldigt mycket ute i samhället. Människor började bli försiktiga, på jobbet så vi hur folk slutade besöka butiken, man tackade nej till offerter och hotell och restauranger fick det tufft. Så även på mitt arbete och vi började diskutera permitteringar. en ofrivillig ledighet, jag inte överhuvudtaget tidigare tänkt skulle hända. Inte förrän om några år, då pensionen skulle inträda.
Förra gången jag råkade ut för ofrivillig ledighet, ja, då köpte jag min första digitala systemkamera och började på allvar fotografera. Det blev ju bland det bästa beslutet jag någonsin tagit, så när den här ofrivilliga ledigheten skulle dyak upp igen och samtidigt som grodsäsong pekade, ja, då var beslutet lätt. För första gången i mitt liv, stod jag här med med ett rejält tele. Kunde detta vara det perfekta verktyget för att hålla distansen till allt socialt liv.Nu är jag ju i och för sig, en människa som gillar att ge mig ut själv, jag har alltid gillat av vara ensam, jag har rest själv, jag gick alltid ut på krogen själv och att hänga ensam här hemma har jag heller aldrig haft några problem med.

Så med mitt nya tele nedpackad i fotoryggsäcken gav jag mig ut på min första tur. Helt plötsligt kom grodornas kärleksliv så mycket närmare.

Men så var det ju det där med fåglarna. Jag har väl egentligen aldrig varit intresserad av fåglar mer än som en del av naturen. Jag älskar deras fågelkvitter på våren, jag älskar att sitta i en skogsbacke och bara titta på deras arbete. Att gå ut och sätta mig på balkongen tidigt med mitt morgonkaffe och lyssna på deras tjatter har jag upplevt som den optimala starten på dagen. Likaså att avsluta kvällen i skymningen på balkongen och höra ljudet av fåglarnas diskussioner har också varit så rogivande.
Men nu var det dags att försöka komma även dessa små individer in på livet, eller iallafall så nära som mitt tele tillät. Hmm, här gällde för mig helt nya insikter. Fåglar rör sig, det gör ju inte den där ensamma tallen. Fåglar är vaksamma och har full koll på om någonting dyker upp i deras närhet. Alltså gällde total stillhet och tystnad. Så i dessa corona-tider, där en viktig del i vårt nya liv handlar om tålamod och väntan, väntan på att denna farsot skulle stoppas. Då tog jag denna väntan och tålamod till nya dimensioner. För där låg jag stilla och tyst på en liten bergknalle och bara väntade på att Forsärlan skulle komma tillbaka och sätta sig på stenen mitt ute i Säveån.
Att det medan jag väntade dök upp en strömstare var ju liksom bara en liten bonus på vägen och ytterligare en liten rackare att träna på.

För de här två veckorna som gått sedan jag hämtade paketet på posten och med spänning packade upp det nya objektivet har verkligen varit en intensiv träningsperiod. Att jag i princip packade upp det utanför huset och lät en kråka bli första träningsförsöket är väl kanske jag i ett nötskal – där mitt tålamod sattes på prov direkt.

Ja, jag är nybörjare på detta, men vad roligt det är. Jag har i dessa corona-tider, hittat någonting riktigt spännande att arbeta med när jag är hemma och ”ledig” – En del kanske tycker, att jag istället borde fixa med min lägenhet, men så här ostädat har det inte varit på väldigt länge, för vem sjutton har tid att städa på sin lediga dag, när man istället kan ligga ute i skogsbacken, omgiven av blåsippor och tyst och stilla stirra upp bland träden för att upptäcka någon liten fågel.

Macrot får nästan ligga oanvänt, trots alla blåsippor och vitsippor runt om mig, men när frustrationen över att dessa pippi-fåglar inte har vett att sitta kvar medan jag skall försöka lyfta min fotoutrustning på 3,5 kg ja, då är det ändå ganska skönt att skruva på macrot en stund, ta ett djupt andetag och känna sig återigen på ”mammas gata”
Efter att ha tagit mina första staplande steg bland fåglar och grodor, så gav jag mig ut på första rejäla fågelutflykten i fredags. Hornborgarsjön var målet för dagen. Där finns ju en del gömslen att sitta i och titta på alla dessa skrattmåsar som tjattrade, förde oväsen, bvar kärvänliga mot varann, men också bråkade som bara måsar kan.

Det var tur att man satt upp en plansch med bilder på olika fågelarter, så jag kunde lära mig vad dom heter.
Fast när frustrationen steg upp i den röda zonen, ja, då var det skönt att se hitta den ensamma tallen, för den stod ju fortfarande still

Jag var naturligtvis tvungen att även åka till den delen av Hornborgarsjön där tranorna håller till och jodå, det fanns fortfarande ett helt gäng kvar. Hur stora de här fåglarna egentligen är har jag nog inte förstått tidigare, trots att jag suttit i gömsle vid sjön och haft på bara några meters avstånd. Men nu när dom kom inflygande över bilen och helt plötsligt bilen föll i skugga då fick man ett annat perspektiv på deras storlek.
Att skärpan kanske inte är på topp, här krävs nog lite styrketräning och att kompositionerna lämnar en del övrigt att önska, det bryr jag mig faktiskt inte om just nu. För jag har roligt, jag har hittat en ny dimension i min fotografering,  jag har lagt till ytterligare en del, nämligen den här härliga väntan, eller att bara sitta där ensam och studera fåglarnas sociala liv utanför gömslet, eller bakom kullen där jag försöker gömma mig. För fåglarna behöver inte tänka på några Corona-tider, med social distans, deras liv fortsätter som vanligt. Så där kan jag lite på avstånd, ändå på något sätt vara en liten del av detta sociala liv. Att jag samtidigt lär mig något under tiden, är ju en bonus som heter duga och jag börjar kanske också inse att mitt intresse för fåglar börjar tändas. Dessa små varelser, som jag alltid tagit för givet, där jag i princip bara haft deras kvittrande, som bakgrundsmusik i mina stunder ute i naturen. Tagit det för givet, men tänk, hemska tanke, om detta kvitter skulle försvinna, om tystnaden skulle infinna sig i skogsbacken. Vilken förlust, vilken katastrof, men det kanske någonstans är så, att vi tar en del ting så för givet, så vi egentligen inte är medvetna om att dom finns där, att dom har en viktig betydelse. Inte bara för att jag skall få en njutningsbar stund i skogen, utan för att hela vår natur skall   vara i balans.
Så som sagt, den här tiden av isolering, distans till andra människor, kanske kan göra oss med lyhörda och känsliga för övriga varelsen på vår jord.
Avslutningsvis är det väl lika bra att erkänna, denna utflykt till Hornborgarsjön avslutades med tidernas delete-party, oj, oj…. det var många bilder som hamnade direkt i papperskorgen, men vad gör det, när man har roligt och sedan somnar med ett lyckligt leende på läpparna

Fotoåret 2019

Jag har ju som tradition att på en av årets sista dagar sammanfatta mitt fotoår. Det är lika roligt varje gång att gå igenom årets bilder och faktiskt varje år upptäcka, att ja, jag har ju hunnit med en hel del under året, även om det känns som mindre än tidigare år.

Jag startade mitt fotoår nere på My Dog, Sveriges största hundutställning och  talesättet sådan herre sådan hund, kanske kan vara en bra rubrik till den här bilden.

Annars blev första ”riktiga” fototillfället ute i trädgården – Väl inpackad i lertåliga kläder slängde jag mig ner på gräsmattan när årets första snödroppar hade tittat upp och ja, det blev att klä av sig i duschen när jag kom upp igen och spola av leran som jag var täckt av efter detta lilla gyttjebad.

Men dagen efter var jag redo igen och trots VM-skidor på TV, men med en lockande dimma utanför fönstret så vann dimman över VM-skidorna och jag började i Rya skog, där jag minns hur jag satt på nedfallen stock och kollade in när Sverige tog guld – att jag på kuppen skrämde slag på en stackars hund, som nog aldrig mer kommer rymma från husse och matte, det är en helt annan historia. Dimman tätnade så jag var bara tvungen att dra vidare till en björkdunge jag haft span på i flera år, men bara väntat på rätta vädret för att fotografera den. Den här söndagen var det dom rätta förutsättningarna med dimman och vårvädret.

Jag har ju kommit upp i den aktningsvärda åldern då man i princip slutar fira sin födelsedag, iallafall har jag slutat göra det, men någonting ville jag ju hitta på när det var min dag, så jag skippade soffhänget och Vasaloppet och drog istället till skogs. Vilken födelsedag jag fick, den blev verkligen perfekt, ensam i ”min” favoritskog, tystnad, stillhet och den härliga skogslukten. Ja, finns det något bättre sätt att fira sin födelsedag på tro??

Det har inte blivit så många fotohelger det här året, men i mitten av mars bar det iallafall iväg till Öland. Naturfotograferna/N hade lagt sitt vårmöte/årsmöte på Öland i år och vi var tre stycken medlemmar som drog från Göteborg en dag tidigare för att hinna med lite egen fotografering – hmm – vädret kunde kanske varit bättre, eller ändå inte – tja, det starka vindarna kunde man väl kanske sluppit, men det blev iallafall en vandring på Alvaret innan helgens allvar började och det var kanske ett annat Alvar vi fick uppleva en det man ser på sommaren – men ändock så vackert.

Våren är ju normalt en bråd tid för mig när jag njuter av vårblommorna ute i backarna. På helgerna brukar jag tillbringa med att ligga på magen i någon skogsbacke, eller bara sitta på en sten och njuta av vårens ankomst, fåglarnas tjatter och deras idoga fixande med sina bon – I år blev det kanske lite annorlunda då jag bestämt mig för att göra något åt mitt hem, så de flesta helgerna i mars och april gick åt till att röja, slänga, bära och så mitt upp i allt detta, smällde jag ganska illa med bilen. Det påverkade mig en hel del och jag är fortfarande så tacksam att allt ändå gick så bra som det gjorde – Då är förlorad självrisk och dyra hyrbilskostnader egentligen försumbart, även om det sved i plånboken.
Fast lugn, i allt detta kaos så hann jag ändå med lite blåsippor såklart.

Och när jag bara kände mitt i allt röjande att jag bara måste ta en paus, då är det tacksamt med lite rabatter mitt över gatan – så en och annan granne var nog lite konfunderad om dom såg mig ligga raklång tvärs över gatan – eller förresten, dom är nog vana –

Jodå, även vitsippsbacken fick besök i år också, det kan man ju inte missa eller hur?? Även om jag nog var i sista stund för i år kom ju våren tidigt och sipporna hade nästan börjat blomma över vid Råda säteri när jag vandrade runt där i det vita havet.

Äntligen var renoveringen av lägenheten klar, möblerna var tillbaka på plats och här vill jag passa på att tacka er som hjälpte mig att bära, slänga, borra, montera och hänga – utan er hjälp hade jag aldrig fått det så här fint, som jag har det nu.

Men nu var det dags för en rejäl fotohelg under nationaldagshelgen och några lediga dagar, så jag strålade samman med mina vänner eva o Anna-Karin nere i Åsa och det blev en kväll och morgon ute i Näsbokroks naturreservat – vilken kväll det blev och morgonen var inte dum den heller.

 

Väl tillbaka i  ett regnigt Göteborg med en styck Stockholmare i släptåg gällde det att hitta på ytterligare en utflykt så när regnet äntligen behagade sluta tog jag med Eva upp till Säveån där jag passade på att ”leka” lite

När jag tittar igenom årets bildskörd så kan jag konstatera att under resten av juni och juli hängde jag nog mycket på min nyinredda balkong och laddade inför årets höjdpunkt, nämligen resan till Shetlandsöarna. Jag var ju där förra året också och insåg under hösten, jag måste åka tillbaka och det gjorde jag också. Vilken fantastisk vecka det blev. I år åkte jag direkt ut till ön en dag innan och hann med ett förhandsbesök hos lunnefåglarna uppe vid fyren och jag var ju inte ensam att starta den här fotoresan en dag tidigare.

Men vad som framförallt var roligt var att i år hann jag med att fotografera den gamla ruinen Jarlshof och Sumburgh lighthousq

Som ni kan se blir det en hel del svartvita bilder från Shetlandsöarna, och kanske inte så konstigt då vår fotoguide var Mats Andersson, mästaren i svartvit och visst blev man inspirerad.

Fast lugn även en och annan traditionell landskapsbild hann jag med under veckan.

Under hösten planerade Eva, Anna-Karin och jag en fotohelg nere i de lite sydligare delarna av landet och vi landade en fredag eftermiddag nere på Kullaberg. Det låter kanske konstigt, men det här är mina första bilder någonsin nere från Kullaberg – Kanske är det klipporna som avskräckt mig från att åka dit, jag vet faktiskt inte, men nu äntligen var jag där.

Det blev en kväll och morgon bland klipporna innan vi styrde kosan mot Halmstad – fast vi gjorde ett stopp på vägen och undersökte en för oss ny bokskog, som definitivt skall besökas igen när vädret är lite mindre soligt. Dagen avslutade vi i Möllegårdens naturreservat, som var en vacker upplevelse.

I mitten av oktober var det dags för Naturfotograferna/N:s höstmöte, som i år var i Vänersborgstrakten, så jag passade på att ta ledigt för att göra några stopp på vägen upp. Det blev ett stopp i ”min” underbara skog, innan regnet blev för intensivt, även för mig. Så istället för fler fotostopp på vägen, blev det en tidig incheckning på boende och ett varmt bad innan resten av gänget dök upp.

Även i år hann jag med en workshop i intima landskap och vi besökte dels Rya skog, men också Säveån där vi var ett gäng på 6 personer som lade våra pannor i djupa vecka när vi letade kompositioner i detta kaotiska landskap.

Så som ni kan se, jag har hunnit med en del i år också och nu när det bara är en dag kvar av 2019 så ser jag fram mot 2020 och vad det kan ha för spännande upplevelser att bjuda på.  Jag vill försöka göra en nystart med mitt fotograferande, men kanske också hitta lite andra förströelser runt bild som kan ge mig inspiration och så har jag två spännande upplevelser att se fram mot. För i maj har jag bokat en resa till Tjernobyl och som avslutning på min sommarsemester så åker jag till Yttre Hebriderna – båda ställen, som ändå fast det är så totalt olika resor, ser jag lika mycket fram mot dom.

Fast innan dess så är det dags att ligga på magen igen i blåsippsbacken och lukta på våren och tänk det är bara tre månader dit och de månaderna går fort. För även om det är mörkt och grått ute, så är det ändå en tid, när vi ser hur ljuset börjar komma tillbaka, dagarna blir längre och längre och det är ändå en härlig tid.

Avslutningsvis vill jag också önska alla ett riktigt Gott slut på 2019 och ett riktigt Gott Nytt År och vi hörs igen 2020

Tillbaka på Shetlandsöarna

Förra året åkte jag på en fotoresa till Shetlandsöarna, som ni kan läsa om här och ganska omgående efter jag kommit hem, började jag längta tillbaka till denna vackra ö. Jag längtade tillbaka till till landskapet, till hästarna, till den speciella friska atlantluften och ja, även till ölen.

Så någon gång under hösten så bestämde jag mig hastigt och lustigt, jag måste bara åka tillbaka och bokade samma resa igen. Jag kan väl säga direkt, jag ångrar mig definitivt inte och det insåg jag i samma stund jag landade på Sumburghs flygplats och den där alldeles speciella saltmättade friska luften slog emot mig när jag steg av flyget.

I år valde jag att flyga ut direkt till Shetlandsöarna och sova en extra natt därute innan själva fotoresan/workshopen började. Så kl 03.30 på morgonen ringde klockan och lätt förvirrad ramlade jag ur sängen. 40 minuter senare hämtade taxin mig och körde mig ut till Landvetter för vidare transport med flyg mot först Amsterdam, en lätt mellanlandning där och vätskekontroll, innan nästa flyg till Aberdeen, där vi fick checka om vårt bagage. Sådant tar på krafterna och vätskebalansen i kroppen, så tack och lov, hann vi med ett vätskestopp där också innan sista lilla flygningen över till ön startade. Jodå, samma lilla propellerplan den här gången också, så lite läskigt var nog ändå sista biten. Men vadå, när jag sedan redan kl ett pådragen, lokal tid, landade på denna underbara ö, ja, då glömde jag direkt det lilla planet och bara stod där och andades in öns underbara luft.

Hotellet låg ju nära flygplatsen, så snart var vi installerade och kunde beställa in första måltiden på ön. Min plan var att äntligen hinna med att fotografera Jarlshof, denna ruin vars äldsta delar härstammar från järnåldern, om inte tidigare. Där även vikingar långt före oss härjat, men kanske på ett betydligt burdust sätt en dagens fotografiska vikingar.
Så hoppade vi in i bilen och drog vidare upp till Sumburghs lighthouse för vi var ju nyfikna om Lunnefåglarna skulle vara kvar och tjoohoo, dom var kvar och dom var kvar i massor. Dessa små ljuvliga fåglar, som verkar så orädda för oss människor, som flitigt flyger fram och tillbaka hela tiden. Sätter sig en stund o vilar på sluttningarna, där deras bon finns i hålor. Tittar på oss med sin lite sorgsna blick innan de drar iväg igen.

och hela tiden stod vi på pass med våra kameror för att försöka få BILDEN.

Väl tillbaka på hotellet började fler av deltagarna dyka upp, dock är det väl lika bra att här och nu berätta, att alla väskor dök inte upp och nån väska behagade inte ens dyka upp under hela veckan. Men tack o lov var det inte min väska som var borta. Det strulet fick jag ju nog av för 10 år sedan.

Så kvällen ägnades åt att lära känna varandra, vi som kommit en dag tidigare, samt prata om våra förväntningar medans vi intog en god måltid. En och annan öl hann väl också leta sig ner genom strupen innan sängen kallade. För som sagt har man varit uppe sedan 03.30, då lockar John Blund ganska tidigt på kvällen.

Nästa morgon, blev det lite improviserade aktiviteter innan resten av gänget skulle dyka upp. Dimman låg ganska tät över Sumburgh, så jag beslutade mig för att ta en lugn förmiddag, mysa lite med hästarna i hagen och ge mig på Jarlshof igen medan de övriga åkte upp till lunnefåglarna.
Jarlshof var någonting helt annat idag insvept i dimman.
Dimman som svept in över Shetlandsöarna började också ställa till det för de medverkande på resan som tänkt flyga ut samma dag den började. För de satt fast i Aberdeen och Edinburgh, då inga plan kunde landa på Shetlandsöarna. Någon blev t.o.m ombokad till färjan mellan Edinburgh o Shetlandsöarna och skulle inte dyka upp förrän nästa morgon.

Så under eftermiddagen, kom det nya besked och en efter en dök nästan av gänget upp. Nu var det bara två som fattades och de två skulle dyka upp nästa dag.

Så vi drog ut till St Ninians Island. Denna fantastiska strand och landskap som jag förälskade mig i redan förra året. Tänk nu, liksom då, låg stranden och det omgiven landskapet insvept i dimma, vilket gjorde det lite klurigt att fotografera. För den här gången kom jag längre än till bara stranden, jag vandrade ut till klipporna som man kunde skönja där i dimman.
Fast stranden lockade och jag vandrade ganska snart tillbaks till den. Sandstrand, ett lagom hav som sakta rullar in mot stranden, har en alldeles speciell dragningskraft på mig, då går inte att komma ifrån, så det blev flera stopp på vägen tillbaka.

The same procedure as last year – upp på morgonen, slänga ner det man mot för modan plockat ur resväskan och så dra vidare. För nu väntade en natt i  Lerwick och tänk, jag tror jag fick exakt samma rum som förra året. Med utsikten mot Kommisarie Perez hus och strand. Det vete katten om inte kommissariens hus var ett av dagens mest fotograferade objekt.

Idag gällde en favorit i repris, nämligen båttur ut till den otroliga fågelön Noss med alla sina havssulor. Fast innan vi nådde dit, blev det lite äventyr. Några sk seglare hade hamnat i en lite prekär situation. Utan diesel i tanken, drev det mot land, fast hmm, det var ju en segelbåt, och jag kunde faktisk se att det fanns segel fastsatta på masterna. Men iallafall, vår båt var tvungna att dra dit med oss på första plats på däck och rädda segelbåten utan diesel, men med segel, som inte var hissade.
Så det tog en liten stund innan vi nådde klippan och här kommer det stora frosseriet i havssulor och skarvar. Så håll till godo:
och så kör vi lite mer närbilder på havssulor:
Sådär, nog med havssulor. På båtturen passerade vi också en av alla dessa lighthouse som finns på ön. Jag tycker dom är så vackra byggnader och notera också gärna dagens moderna teknik i bakgrunden.
Väl tillbaka i land, blev jag kanske lite besviken för jag hade planerat en eftermiddag på puben med att gå igenom dagens bildskörd och dricka nån öl eller två – och så öppnade inte puben förrän kl 17.00 – men hallå, vi är i UK, jag trodde pubarna öppnade på mornarna där, men nu vet jag annat till nästa gång. Just det, jag bör kanske också tillägga att nu äntligen var hela gruppen komplett, de sista eftersläntrarna anslöt till gruppen på morgonen innan båtturen, fast fortfarande saknades en väska.  Vi var väl också en och annan som började tvivla på om den överhuvudtaget existerade, eller om vi hade en resenär som reste med lätt bagage, en coopkasse i plast med det nödvändigaste. Iof hade Zoom fotoresor bett oss resa med mjukt bagage, men en plastkasse från coop är kanske att ta det där med mjukt o lätt bagage ett steg eller två längre.

Nästa morgon, var det vidare mot Brae och St Magnus Bay, väl framme där, strålade solen från en klarblå himmel, ja, allt för klarblå himmel kändes det som, men man tager vad man haver och gör det bästa av situationen.

Jag gick inte hela vägen ut i år heller, fast å andra sidan tack vare detta, så hann jag med en öl i solen och det är ju aldrig helt fel det heller, eller vad säger ni?

Mats och Daniel bestämde snabbt att lägga om dagens schema lite grann så vi återvände till St Magnus Bay på kvällen och tänk vilket välkomnande vi fick. Shetlandsöarnas samlade knottpopulation var där och gav oss ett hjärtligt välkomnande. Allt för hjärtligt tyckte väl jag, som tillslut tvingades fly in på campingens dusch- och toalettrum för att slippa bli dagens måltid för knotten.

Iallafall var det spännande att möta samma klippor i kvällsljuset som var fantastiskt.

Just det, mellan fotopassen därute tänkte jag duscha, så direkt när jag checkat in på rummet, slängde jag av mig kläderna o hoppade i badkaret. Fick snabbt igång duschen – ni vet, en sådan där dusch som är i kombo med badkarets kran. Men det var inga problem – första gången – däremot när jag stod där med schampo i håret och blöt då vägrade duschen slå på – hmm, vad göra – Jo, droppande av schampo i ögonen och på golvet trevade jag mig fram till telefonen, ringde receptionen och hojtade, eller skrek ut mitt dilemma och avslutade med ett hysterisk I need help!
Jodå, tanten från receptionen kom, försökte även hon få upp luppen för att duschen skulle fungera och misslyckades, men hon lugnade mig glatt med att vi  byter rum  – icke, sa jag, jag går inte ut i korridoren, med fullt med schampo i håret endast iklädd en styck handduk modell mindre – där går gränsen för vad jag utsätter mig för – Då äntligen löste hon problemet och jag kunde sedan i lugn o ro skölja ur håret och avsluta min välbehövliga dusch.

Nästa morgon var det dags att dra mot sista hotellet, nämligen på Shetlandsöarnas nordligaste ö Unst. Liksom förra året bodde vi på ett hostel, som hade den gudomligaste middagen, med lammstek inkl alla tillbehör som mintsås  och kokta grönsaker. Fast nu går jag ju händelserna lite i förväg och hoppar över återseendet med mina vänner från förra året, Shetlandsponnysarna. För dom väntade där uppe på Unst i samma hage som förra året.
Tyvärr var ponniesarna lika vanvårdade i sina hovar som förra året, vilket gjorde mig så ont. Flera av dom hade tom svårt att gå, så misshandlade var hovarna av att inte bli verkade.

Just det, så har vi ju selfiekungen också
Nu var det bara ett fotoställe till vi skulle till och det var väl inte det stället jag längtat till precis, nämligen naturreservatet Herminoss. Den vandringen kom jag mycket väl ihåg från förra året. Så framme vid parkeringen aviserade jag direkt. Jag kommer inte gå ända upp. Jag kommer stanna och fotografera landskapet på vägen. Det får räcka för mig.

Jag var naturligtvis tvungen att föreviga spången som sakta slingrade sig genom landskapet, uppåt, uppåt.

På vägen finns även en stor koloni med Labbar och någon av dessa fåglar blev lite väl närgången mot mig, eller var det kanske labben som tyckte jag inkräktade kanske. <

Men hur det nu än var, till slut nådde jag fram till kanten av klipporna och väl där, njöt jag av utsikten och lunnefåglarna och fåren.

Men det var en trött undertecknad som på kvällen landade på hotellet, käkade middag och sedan kröp till sängs. Det kändes i hela kroppen den vandringen fram och tillbaka.

Nästa morgon var det dags att starta hemresan. Jag hatar ju hemresedagar och känner alltid ett vemod när jag skall lämna en plats jag verkligen tycker om. Så jag satt väl mest i bilen och sov och i mina egna tankar den dagen.

Hemvägen blev också en övernattning i Aberdeen och en liten middag på Thairestaurangen runt hörnet från hotellet innan jag somnade in gott på veckans 5:e hotellrum.

Sista delen av hemresan nästa dag flöt på perfekt utan några som helst missöden, men som sagt att komma hem efter en sådan fantastisk vecka är alltid lite svårt.  Så jag gick väl omkring i ett töcken resten av veckan och längtade tillbaka till den fantastiska ö-grupp med sina hästar, får och alla fåglar, samt det underbaraste landskapet.

Vem vet, kanske är detta inte sista resan till Shetlandsöarna, den som lever får se om jag återkommer igen och fram till dess har jag mina minnen och bilder att återkomma till, när längtan blir för stor.

Rya skog

Äntligen, säger jag, kom jag ut och fick fotografera. Det var väldigt länge sedan sist, men idag hade jag bestämt mig och ingenting skulle stoppa mig. Inte ens att det var VM i längskidor fick mig att stanna kvar hemma.

Jag har länge önskat åka ut till Rya skog för att undersöka detta lilla naturreservat, som ligger inklämt mellan Rya-verken och Skarvikshamnen på Hisingen. Så termosen fylldes med kaffe, karta för att hitta dit letades fram på datorn och iväg bar det. Hmm, jag hade nog inte studerat kartan tillräckligt väl, för jag hamnade först nere vid Färjenäs. Men det var bara att leta fram mobilen och kolla kartan en gång till och så till slut, hittade jag parkeringsplatsen och väg in i reservatet. Den kändes verkligen perfekt för att besöka det här stället. Dimman låg ganska tät över Göteborg, det var lugnt, stilla och nästan lite melankolisk stämning när jag vandrade iväg ut på spången. Jag hann väl med att vandra igenom en del av reservatet, jag vågade inte riktigt bara vandra iväg utan mål. Jag ville så här första gången hålla någotsånär koll på var någonstans jag var.

Det blev en spännande upptäckt av ett helt nytt område för mig, ett reservat där träden liksom lämnats helt åt sitt öde. Kullfallna träd, i förruttnelse lite överallt, alekärr, som  än mer skapade stämning medan jag vandrade spången fram. Vek av och in på någon upptrampad stig. Det var fågelkvitter i träden, som lyckades tränga igenom ljudet från Rya-verken och gissa att jag mådde gott. Så när kaffetarmen började skrika då var det läge att slå sig ner på ett gammalt omkullfallet träd, hälla upp kaffet och så naturligtvis slå på Svt:s sportapp och tänk jag tajmade kaffepausen perfekt, så kunde sitta där mitt ute i reservatet och se när Svenska skidtjejerna tog sitt första guld. Den stackars hunden som kom rusande emot mig, samtidig som Maja Dahlqvist gick i mål och jag gav upp ett glädjetjut, den vände snabbt och sprang tillbaka till husse o matte och lärde sig nog att det kan vara farligt att lämna dom och ge sig iväg på egna upptåg. Då kan man möte nån vrålande galning där mitt i skogen. En galning, som dessutom hoppar upp och ner.

Blev det några bilder undrar ni kanske, jodå, lite fick jag allt med mig hem och dom kommer här.
När jag sedan styrde kosan hemåt, blev jag så inspirerad av dagens dimma, att jag även tog en sväng förbi Gunnebo och Rådasjön, bara för att där finns vackra björkstammar och där finns små bryggor i olika stadier av förfall.

Så, det blev några sköna timmar ute idag och Rya skog är ett ställe jag definitivt kommer åka tillbaka till, om jag nu bara hittar dit igen.

Mitt fotoår 2018

Jag har ju skapat en alldeles egen liten tradition så här i slutet av året och det är att försöka sammanfatta mitt fotoår. Så här kommer årets tillbakablick vad jag haft för mig ute i skog och mark med min kamera.

2018 fick väl lite av en rivstart för i slutet av januari äntrade jag planet mot Färöarna. Jag hade verkligen med spänning sett fram mot den här veckan som arrangerades av Creative Adventures.  Vi var 5 stycken fotografer som samlades där på Kastrups flygplats för den sista flygningen över till ön. Väl på ön möttes vi av ett fantastiskt vinterlandskap. Första fotodagen så åkte vi runt på ön och upplevde nog en väldigt annorlunda ö mot vad man normalt ser från Färöarna.

Tyvärr redan nästa dag hade snö börjat regna bort, men vad gjorde det. Det blev en vecka där vi körde kors och tvärs över öarna fotograferade hela dagarna och ramlade isäng trötta efter middagen varje kväll. Det var verkligen en vecka som jag bar med mig länge och jag har blivit väldigt nyfiken på att också få uppleva Färöarna sommartid, så öarna står fortfarande kvar på min ”to do lista”. Här kommer ett litet axplock av alla de bilder jag hade med mig hem.

Jag inser allt för ofta att på vardagarna räcker liksom sällan tiden till för små spontana kvällsutflykter med kameran, kanske detta borde bli mitt nyårslöfte för 2019 att göra just detta att när jag kommit hem från jobbet, bara sticka iväg ut med kameran.
Fast en kväll i mars, då gjorde jag faktiskt detta, medlockad av några i fotoklubben och vi åkte över älven och stod där i kvällsmörkret och fotograferade.

Våren i år blev ju senare än normalt. Det är en intressant sak som jag insett med mitt fotograferande. Jag har på en påtagligt sätt full koll på när våren kommer och hur årstidens växlingar kan skifta från år till år. I år blev nog våren ca 2 veckor sen för när första blåsipporna började titta upp i skogsbacken ja, då var vi redan inne i mitten av april. Dessa efterlängtade vårens budbärare och det är lika pirrande och spännande varje år att åka iväg till mitt blåsippshav och hälsa dom välkomna.

Det är ju inte bara våra älskade vårblommor som börjar titta fram när det blir lite varmare, även smådjur av diverse olika slag vaknar också till liv och det bästa med våren är nog när jag får sitta i en skogsbacke, studera hur småfåglarna sätter igång sitt idoga arbete med att renovera föregående års lilla bo. Få se hur dom flyger fram och tillbaka med byggmaterial i sina små näbbar. Lyssna till deras underbara fågelsång och känna doften av vår.  Att sedan hitta en liten groda som lite försiktigt hoppar runt nästan osynlig bland fjolårslöven tillhör också mina vårupplevelser.

I år insåg jag att när april övergår i maj, ja, då kan det bli en sådan där härlig spontan långhelg och vad göra då. Jo, åka ner till Söderåsen, som jag inte besökt på våren när boken precis slår ut, på flera år. Så ganska tidigt på året bokade jag en långhelg nere på Södersåsens pensionat. Men våren var ju sen i år, så någon där i mitten av april insåg jag att det blir nog inte en helg bland bokens musöron, snarare en helg bland trädskeletten, men ack vad fel jag fick. Eller var det kanske så att våren kände på sig att jag längtade så efter bokens små musöron så den speedade upp sig och tog igen de där två veckorna den var sen. Vilken tur jag hade, jag landade precis perfekt nere på Söderåsen,  ja, rent av någon dag sent. Jag hade ju lockat med mig två kompisar ner och gissa att vi njöt av de tidiga mornarna där nere på åsen.

och så naturligtvis årets version av Sveriges mest fotograferade björk

Våren är ju för mig också macrosäsongen. Få ligga på marken och kräla runt, rulla runt, sticka näsan i myllan och komma hem efter några härliga timmar i ute i markerna och i princip skala av sig fotokläderna och direkt i tvättmaskinen. För man är ju nästan alltid när man kommer hem, så där härligt lerig och smutsig som man inte varit sedan man var liten. Att sedan en och annan oförstående person tittar lite konstigt på mig när jag ändå passar på att handla lite i affären på hemvägen det kan jag bjuda på och samtidigt tänka – ni skulle bara veta vad ni går miste om när ni vandrar runt på asfalten.

Under året har det inte varit naturen som varit föremål för mitt fotograferande. Jag har även under året haft förmånen att få fotografera en hel hög med härliga Welsh Corgis, kan det bero på att syrran skaffade den här rasen för drygt ett år sedan. En hundras jag tidigare inte kände till särskilt mycket, men som jag bara inser är helt underbar.  Så av alla dessa hundbilder under året får väl dessa två bli bidraget till den här lilla reflektionen över 2018.

Jag lyxade till det i månadsskiftet maj-juni och bestämde mig för en långhelg igen och styrde kosan upp till Kinnekulle. Fotoklubben skulle ha sin årliga våravslutning och jag hängde på, men fuskade lite och startade en dag före alla andra.
Däruppe på Kinnekulle upptäckte jag att varför gå över ån efter vatten, när det precis utanför min campingstuga fanns prästkragar, så med vinglaset på campingbordet precis bredvid mig, kunde jag ligga där i gräset och bland prästkragarna. Kan det vara mycket bättre? Nja, det var några till som älskade mitt lilla hörn av campingplatsen, nämligen myggen, så helgen resulterade i ca 20 myggbett på diverse olika ställen. Fast mellan myggorna kalasade på ett styck undertecknad så fastnade det här på mitt minneskort.

Jag bytte bil i mitten av juni och insåg att vi måste ju göra en liten tripp tillsammans på semestern. Men eftersom jag hade resan till Shetlandsöarna framför mig, så fick det bli en roadtrip light i år. Den trippen gick upp till Vallebygden i Västergötland. Sommaren här i Sverige präglades ju av torkan, skogsbränder och oro för hur det skulle gå för våra djur. Hö och spannmål växte inte som det skulle och det var torka överallt där jag körde runt i området och det var varmt. Men ändå blev det några härliga dagar däruppe och när mörket sänkte sig över nejden, då var det dags att gå igenom dagens bildskörd i trädgården till  mitt rum jag hyrt. Så där satt jag och njöt av att det blev lite svalare, smuttade på vinet bredvid och kunde känna hur all jobbstress försvann och semesterlunken tog överhanden och planen för 2019 är att jag skall försöka ta mig upp hit en långhelg i mitten av maj, när körsbärsträden och ramslöken blommar.

Så var det då dags att dra fram den stora resväskan igen och packa för en vecka på Shetlandsöarna. Så jag hade längtat att få komma dit. Jag fastnade ju för den här ön och dess landskap för några år sedan när jag började titta på deckaren Shetland. Nu skulle jag äntligen få uppleva detta på plats.
Vilken vecka det blev, Jag kände mig kreativ igen, jag hade roligt och en rejäl nytändning för mitt fotograferande blev det. Resan arrangerades av Zoom fotoresor och som fotoguide hade vi Mats Andersson.  Ja, jag hade så härligt under veckan att jag kände jag måste åka tillbaka. Så till sommaren blir det en vecka till där på Shetlandsöarna. Då är dock mitt mål att inte bara ha bra kvällskondition utan också dagkonditionen skall vara bättre.
Här kommer några utvalda bilder från denna fantastiska vecka.

Väl hemma igen från denna otroliga vecka, så var det bara att slänga in den stora resväskan, dra fram den lilla weekendväskan och dra till Ockelbo för att fira min härliga väns 50-årsdag. Det blev väl tyvärr också startskottet för en höst, som inte riktigt blev som planerat, med för många måsten. För mycket som hände runt omkring mig och som jag inte kunde påverka. Så all den härliga fotolust jag kommit hem med från Shetlandsöarna den fick jag bara tränga undan.
Men tillslut i mitten av september insåg jag det går inte längre, jag mår dåligt, jag får inte sova som jag ska, jag satt i princip och nästan grinade av trötthet på jobbet och tårarna trängde upp så fort någonting gick minsta lilla snett. Jag började känna igen symptomen och jag satte stopp. Så en torsdagsmorgon på väg till jobbet insåg jag, jag måste stänga av, om så bara för några dagar. eftersom jag har den underbare chef jag har, så sa han ja direkt när jag bad om att få vara ledig nästa dag. Så nästa morgon vaknade jag, stängde av jobbmobilen och drog ut i skogen. Tänk att några timmar ute i skogen kan ge så mycket av vila och ro. Där låg jag i mossan och började leka med kameran igen. Försökte skapa, vara kreativ och då och då kom ju syrrans lilla vovve fram och tryckte nosen rakt in i kinden för att liksom kolla om jag var ok. Att hon också använde mig som liggunderlag där jag låg på marken var helt ok.  Även på söndagen drog jag till skogs och då helt ensam och mitt njutningsfulla skapande fortsatte. Tänk att det behövs så lite egentligen för att vara med på banan igen och jag kan lova, på måndagen när jag kom tillbaka till jobbet, då var alla energidepåer fyllda igen och jag började sova ordentligt på natten.

Anna-Karin en av alla dessa härliga personer jag lärt känna genom alla workshopar jag varit med på hon kontaktade mig i slutet av sommaren och undrade om jag planerade en tur ner till Söderåsen under hösten. Nej, svarade jag, det gör jag inte, jag tror inte jag hinner tyvärr. Men hon födde ett frö, som var snabbväxande för bara någon dag senare bokade jag inte en helg på pensionatet igen. Det blev några dagar bland bokskogen i höstskrud, färger som var på väg att explodera på åsen och sköna samtal på kvällarna och en hel del skratt därnere. Vad jag bara älskar att få komma dit ner, öppna dörren till mitt rum där på pensionatet och nästan känna mig som hemma.

Tänk jag hittade faktiskt iallafall något träd jag med bestämdhet vet att jag inte fotograferat förut.

Direkt efter helgen på Söderåsen var det dags för en workshop i intima landskap med Patrik Larsson. Han hade ju förra året aviserat att han skulle sluta med workshops, eller som han uttryckte, jag sätter inte punkt, jag sätter ett kommatecken. Det blev ett kommatecken som sagt och två dagar med intima landskap i göteborgstrakten. De två fototillfällena blev på för mig välkända ställen, nämligen uppe i Stenkullen och så i mitt älskade Risveden.

Tyvärr har jag inte hunnit vara ute mer efter detta och fotografera, allt för mycket tid har gått åt till en massa måsten, som gjort att mitt fotograferande fått stå tillbaka. Dock är planen att jag på nyårsafton skall tillbringa några timmar uppe i min fantastiska skog igen. Så kanske kan det avslutet av året också få bli startskottet för ett lugnare 2019, där jag får möjlighet att prioritera mina egna behov på ett bättre sätt.
Nu är det som sagt inte många dagar kvar av 2018 och precis runt knuten väntar ett nytt och spännande år som jag ser fram mot. Lite spännande ting har jag att se fram mot och då tänker jag som sagt på en vecka på Shetlandsöarna igen. Lite mer planer finns och jag skall verkligen se till att jag tar mig den tiden att genomföra dessa. För det är så viktigt att ge sig tid till fri tid (nej, det är inte felskriven) För den fria  tiden som man har att förfoga över är så viktig för återhämtning, för ens egna tillfredställelse och för att känna glädje.
Så med dessa ord avslutar jag den här ”lilla” resumén över 2018 och önskar er alla ett Riktigt GOTT NYTT ÅR!

Shetlandsöarna – min drömresa

För 2-3 år sedan så var det en fredagskväll, jag var trött efter veckan arbete och inget speciellt lockade på TV så jag slog på SVT play istället och kollade igenom utbudet. Där dök det upp något som gjorde mig lite intresserad, nämligen deckaren Shetland. Jag fastnade och jag fastnade för den fantastiska naturen som deckaren utspelade sig i. Så då började jag drömma om att få resa till Shetlandsöarna. Förra sommaren dök så resan upp på Facebook. Zoom Fotoresor arrangerade en resa dit och som fotoguide hade man Mats Andersson  Mats Bilder har jag länge beundrat, för sin konstnärlighet och hans alldeles egna bilduttryck,  men eftersom jag träffat Mats vid ett flertal tillfällen så visste jag också vilken härlig person han är. Så jag behövde inte många minuter på mig att anmäla mitt intresse. Det tog väl ungefär lika lång tid, som det tar att skicka ett mail.
Nu var det äntligen dags för resan.
Jag började med en övernattning i Edinburgh och jodå jag vandrade upp till slottet, konstaterade årets turistfälla vände och vandrade tillbaka och hittade runt hörnet, nedanför några trappor en liten pub i en undanskymd vrå där jag satte mig, njöt av tillvaron i regnet med en öl i handen.

Dag två var det dags att flyga sista biten ut till Shetlandsöarna och det i ett litet propellerplan, men jag fixade det också och landade på denna vackra ö. Möttes av en härligt frisk luft, lite lagom saltmättad, frisk och fuktig.
Vid drog i princip ut direkt och fotograferade efter att ha ätit lite, checkat in på hotellet o bytt om. Första målet på resan var Lunnefåglar, dessa ljuvliga små fåglar, som charmade mig direkt.
När vi fotograferat oss mätta på Lunnefåglar i solskenet drog vidare ut mot At Ninians Island. nu började vädret bli lite ”sämre” dimma började dra in och jag kände ett litet härligt pirr i magtrakten – en känsla jag kanske inte haft på länge. Fototarmen började bli riktigt hungrig kände jag.
Väl därute så rullade tjockan in rejält, men det höjde nog snarare min puls än sänkte den.

Vi hade också spanat in några små Shetlandsponies precis ovanför parkeringen så jag avslutade naturligtvis dagen uppe hos dom.
Efter middagen, som var efterlängtad, så höll Mats ett litet föredrag och här satte han nog ribban för veckan och ruskade om oss ordentligt. För istället för att visa sina bilder, så började han med att lista ett antal fotografer som inspirerat honom och på den listan, var det inte en enda naturfotograf. Vi fick istället se bilder av bl.a  Anders Petersén, Christer Strömholm, JH Engström och Sebastiao Salgado.  Jag njöt och tog till mig, jag tror nämligen det är nyttigt att titta utanför boxen, studera andra fotografer än naturfotografer och skaffa inspiration och vända upp och ner på sina  egna fotografiska preferenser.

Dag två av resan då vände vi kosan mot huvudorten på ön, nämligen Lerwick och här hade jag ett viktigt fotouppdrag, nämligen jag skulle ha en bild på Kommisarie Jimmie Perez hus. Hur nu detta skulle gå till, hur skulle jag hitta detta hus bland alla stenhusen i staden. Ha, ha. vi lyckades parkera mittemot hans hus och utsikten från mitt hotellfönster var den lilla stranden bredvid huset.

Dagens utflykt var via båt ut till ön Noss. En otrolig fågelklippa utanför Shetlandsöarna. Hmm, nu skulle här fotograferas fåglar, utan en rejäl utrustning, för längsta telezoomen jag har är ju 70-200 mm.
Men vilken dag, vilken upplevelse som började med sälen, som nästan försökte kliva ombord på båten.
Väl framme vid klipporna insåg jag, mitt tel kommer att räcka och här följer nu ett antal bilder från denna magnifika klippa där väl dagens understatement nog var ”jag kan icke räkna dem alla”

Jag blev förälskad i havssulorna, men Labben som dök upp, nja, den vete katten om jag har lust att möta på närmare håll än vi gjorde. Dom ser inte riktigt snälla ut!

Tillbaka i land igen checkade vi trötta in på hotellet och jag hade spanat in puben bredvid hotellet, så med bilderna nerladdade i datorn, tog jag den under armen och vandrade dit. Där kunde jag sitta med en öl i handen och gå igenom dagens bildskörd, som jag blev både förvånad och glad över. Jag hade ju en massa skarpa bilder på fåglar och bilder jag var riktigt nöjd med – hmm, vad har hänt här egentligen jag som alltid står med kameran på stativet, arbetar lugnt och metodiskt med mina kompositioner och aldrig ”skjuter från höften”.

Dag tre av resan drog vi vidare upp mot Brie och St Magnus Bay. Hmm, Mats hade aviserat en ca 45 min promenad ut på klipporna, men tillade också när han såg min förskräckta min att jodå, det finns en del motiv nere på stranden. Bl.a kunde man redan därifrån fotografera ”The Drongs” två klippspetsar som sticker upp ur havet.
Så väl framme var jag väl inne på att nog stanna på stranden, och det gjorde jag iallafall en bra stund. För äntligen visade mig Mats hur arbeta med kamerans multiexponering och min leklust vaknade, så där satt vi på stranden på de mjuka små stenarna där min rumpa grävt ner sig och skapat det perfekta rumphålet att sitta i. Jag njöt, jag lekte, jag hade roligt och stativet var återigen slängt någonstans bakom mig. Det var längesedan jag hade så roligt när jag var ute och fotograferade – jag testade, jag skapade, jag släppte alla hämningar med min fotografering och jag NJÖT!

Tillslut tog jag väl samman, samlade ihop fotoutrustningen och började vandra upp mot klipporna, men kom väl ungefär halvvägs innan jag stannade igen och ok då. Tog fram mitt stativ och försökte skapa mina ”vanliga bilder”
Men mina nyfunna kunskaper lockade, så snart låg jag där på marken bland fåren  och lekte igen och resultatet av den skaparlusten blev den här bilden.

Tillbaka på hotellet så drog jag till hotellets pub med datorn fullmatad med dagens bilder för att i lugn o ro medan dagens öl rann ner genom strupen, gå igenom dagens bildskörd.

Som ni märker, så blev den här resan till Shetlandsöarna en resa där jag började hitta tillbaka till min lättsamma inställning till fotograferingen, där lusten och glädjen dykt upp igen. Där skratten hela tiden fanns inom mig och där jag njöt av tillvaron som jag tycker om att göra när jag har kameran i hand. Jag hade inte längre bråttom, jag lät skapandet ta lite tid, jag lät mig själv få sjunka in i landskapet runt omkring mig.

Vi drog vidare nästa dag till den nordligaste delen av Shetlandsöarna, nämligen ön Unst. Här lockade Shetlandsponies, men också ett naturreservatet Hermaness, med sina fågelklippor.

Första stoppet för dagen blev bland Shetlandsponnisarna. Där låg vi 15 fotografer i hagen, med ponnies runt omkring oss. Dom var nyfikna, närgångna och också sugna på sällskap.
Efter närkontakten med alla dessa ponnys drog vi vidare upp mot Hermaness. En vandring på återigen ca 45 min hägrade framför oss innan vi skulle nå spektakulära scenarier. Hmm, tänkte jag, jag borde kanske ha genomfört den där träningen jag funderat på under våren. Vandringen startade med en rejäl backe som jag orkade ta mig upp för och då sa Mats lite lättsamt sådär. Nu Agnetha har du gjort den värsta biten, resten är enkel vandring – och jag dom den godtrogna och naiva person jag är, litade på Mats, såg eller ville kanske inte se hans leende. För det var nu det började. Ca 4 km svag uppförslutning och jag vandrade, stönade och stånkade, stannade och vilade och insåg, jag skall orka tillbaka igen. Nej, jag fick inte blodsmak i munnen, men jag var trött, och varje gång jag trodde att efter näste lilla kulle är jag nog framme, så såg jag hur stigen bara fortsatte och fortsatte. Men till slut så, kom jag fram och kom fram till den här utsikten. Då kände jag att svetten och tröttheten, den bara blåste bort och jag satt där och bara njöt.

Jag fascinerades av fåren som på lätta ben och med en otrolig balans sprang upp och ner för de branta slänterna och återigen, fick jag träffa dom, lunnefåglarna.

Så det var trots allt på ganska lätta ben jag vandrade tillbaka till bilen, men jag konstaterade också – Nu är jag mer än nånsin värd en rejäl kall öl. Så blev det också när jag kom tillbaka till vårt hotell.
Resan började nu lida mot sitt slut och några härliga dagar var över. Två kvällar under resan hann vi också med lite bildkritik och ”satan i gatan”  vilka bilder resten av gänget presenterade. Kreativiteten hade verkligen flödat i massor här på Shetlandsöarna – mycket tack vare Mats entusiasm och inspirerande bemötande av oss deltagare. Daniel som var reseledare för oss, var som en trygg punkt i tillvaron som fixade allt runt omkring med ett stort leende. Så vilket team dom var Mats o Daniel och som sagt, inte bara mina ben fick sig en rejäl träning, även mina skrattmuskler fick arbeta på högtryck under veckan.
Så det var med ett lyckligt leende på läpparna jag satte mig på planet för hemfärd och med en glädjefylld, men ändock lite sorg i hjärtat vinkade jag adjö till Shetlandsöarna och jag överlevde att jag inte lyckades få en selfie med Jimmie Perez. Fast man kan ju inte få allt och det kan ju vara en anledning att försöka komma tillbaka till denna vackra ö.

Färöarna del 2

Nu fortsätter min berättelse om min fantastiska vecka på Färöarna och jag har kommit till dag tre av veckan.
Som vanligt plingade mobilen kl 06.30 och jag släpade mig upp ur sängen. Frukosten serverades från kl 07.00, så dörren var fortfarande stängd när jag kom upp ca 5 min för tidigt. Men vadå, har en stängd dörr någonsin stoppat mig från att ta mig, såklart inte, så jag smög såklart in och tog för mig.

Vi började dagen ute vid havet och återigen, gällde det att vingla ut på hala lavastenar, så jag höll mig på lite lagom behörigt avstånd från dessa. Ryggen hade börjat att gnälla lite och jag ville definitivt inte riskera ett feltramp och därmed kanske ett sådant där läskigt ryggskott. Men vadå, man letar där man är och förhoppningsvis finner man någonting och som ni kan se, fann jag en och annan fotograf därute på klipporna.

Men inte bara fotografer på klipporna fastnade på linsen och ni som läser skulle nog fått ett gott litet skratt när goa Magnus, hjälpte mig upp på en sten. Höll mig i handen och gav mig stöd, när jag skulle försöka klättra upp på vingliga ben. Tanten börjar bli lite gammal och stel känns det som.

Men tack och lov, sista bilden vid stranden den klarade jag att hitta kompositionen utan en hjälpande hand från någon.

Så drog vi vidare till nästa stopp och efter en liten vandring upp bland bergen kom vi fram till en helt bedövande utsikt. Solstrålarna  trängde sig genom molnen och skapade ljusscener som iallafall jag bara satt och njöt av länge, länge.. Jag tror det är viktigt även när man är på en fotoresa, inte plocka fram kameran direkt, utan stanna upp, njuta av det man ser, ta in, fundera och bara känna att man är på en fantastisk plats.

Väl tillbaka vid bilen, var det gott med lite kaffe och dagens lunch och så den där goa lilla kakan.
Som ni också kan se, så hade snön i princip försvunnit nu. Regnet hade på två dagar, i princip gjort att det mesta av snön var borta. endast uppe på topparna var det fortfarande vitt.
Vi avslutade dagen vid en av alla dessa fjordar som mynnar ut i havet och efter en brant vandring ner kom vi fram till strandkanten där vi nog allihopa ganska omgående blev fångade av vattenfallet som skapade så spännande linjer utefter bergskanten och speglingen i fjorden gjorde att jag ganska omgående började leta efter kompositionen som jag ville ha.

Jag drog mig sedan ut mot sandstranden som avslutade fjorden och här öppnade ett sandlandskap upp sig med mönster, formationer och spännande linjer, men tyvärr också en hel del skräp som spolats upp med vattnet under flod. Det känns lite synd, men det är bara att försöka göra det bästa av det – så jag satt ganska länge på en sandbank som bildats och njöt av stillheten för resten av gänget var fortfarande bara halvvägs. Så såg jag någonting som kändes väldigt intressant och det var bara att försöka hitta ett sätt att också fånga detta på bild.

Men så var det ju alla spännande mönster som bildats av sanden och vattnet – tänk allt för sällan när man är i en sådan här storslagen natur kommer man ihåg att vända blicken neråt för där kan det finnas ack så spännande konstverk som naturen skapat alldeles på egen hand.
Nöjd med dagens sista fotostopp så började jag i sakta mak den rejält branta vandringen tillbaka till bilen.

Dag fyra av veckan så hadeMagnus planerat in en tur till ön Kalsoy och en vandring upp till en fyr. Jag insåg väl direkt, att den vandringen borde jag avstå från. Konditionen är nog inte i det skicket att klara den vandringen.
Det blev färja till ön Kalsoy och sedan en spännande biltur genom smala tunnlar, där tack och lov mötesplatserna var många, eller som vi döpte dom till ”Magnus-platser” – Vi kom fram till den lilla byn Trollanäs och vi var inte ensamma. Ett team från Färöisk tv var oss hack i häl. Tydligen skulle de göra en dokumentär om osttillverkning och skinkor producerade på Färöarna. Så tänk vi hamnade mitt i och fick naturligtvis chansen att provsmaka dessa delikatesser. Resten av gänget blev även filmade när de vandrade iväg upp för bergen mot fyren. Själv så satte jag mig en liten värmestuga och njöt av min lunch och en kopp kaffe, men tänk, när jag lite försynt tittade ut ur stugan för en liten rökstund till kaffet då hade gänget från TV dukat upp en ostbuffé där mitt i byn. Blyg som jag är, så tittade jag lite försiktigt mot bordet, men vågade mig såklart inte fram – lite hyfs i kroppen har man ju – Men tänk, jag förstod deras färöiska direkt när dom bjöd in mig att smaka – Så där stod jag mitt ute i denna lilla by på Färöarna och mumsade på gudomlig ost och skinka medan resten av gänget kämpade sig upp för bergsryggen – ja, tänk ibland kan det kanske tom vara en fördel med dålig kondition. För vid det här ostbordet blev jag stående säkert en timma och fick mig en rejäl lektion i Färöisk historia av en man vars mormor bott i huset alldeles bredvid. Det blev ett riktigt höjdarsamtal om livet på Färöarna, om hur man innan vägen kom, tvingade vandra över bergen från byn för att komma till någon större ort.
Tillslut så, tog mig samman och slet mig från osten och vandrade runt lite i byn och titta det jag fastnade för först var hönshuset och den stolte tuppen.

Jag ville också äntligen få chansen att fånga alla dessa får som finns på öarna och tänk medan jag höll på och fotografera fåren, ja, då fick jag en ny kompis igen. För helt plötsligt kände jag hur någon tryckte sig mot min rygg, buffade på mig och tänk, jag hade hittat en ny vovve som ville ha uppmärksamhet. Så självklart var jag tvungen att ägna ett stund åt honom. Men han verkade inte tycka den stunden var tillräcklig för han stannade kvar bakom min rygg och varje gång jag höjde armen för att fotografera, ja då stack han fram sitt hund under armen på mig och buffade.  Jodå, jag lyckade tillslut fånga några får på bild trots uppvaktningen från den här underbara bordercollien.

Så jag undrar vem som egentligen var mest nöjd med timmarna i på ön. Jag som frossat i ost och skinka och fått en ny kompis, eller resten av gänget som vandrat upp på berget och upplevt fantastiska vyer – jag tror faktiskt det slutade oavgjort.

Vi avslutade den här dagen återigen nere vid havet och vågorna som slog mot lavastenarna, men också vid en känd staty på Färöarna.

Så nöjd med dagen, kröp jag återigen isäng någon vid 22 på kvällen, inget nattsudd här inte på den här resan. All frisk luft det tar på krafterna och man skulle ju också orka nästa dags äventyr och dessa kommer jag fortsätta med i nästa blogginlägg.

Färöarna i mina drömmar del 1

Tiden går ibland väldigt fort – för precis när jag sett Charlotte Kalla ta guld i Skiathlon den här första OS-dagen så inser jag också, att för precis 3 veckor sedan, ja då äntrade jag planet i ett gråkallt Göteborg för att åka till Färöarna.

Efter mellanlandning i Köpenhamn, där jag strålade samman med resten av gänget jag skulle tillbringa en vecka tillsammans med på den här lilla ö-gruppen utslängd där mitt i Atlanten nordväst om Brittiska öarna.

Jag hade haft lite fjärilar i magen för flygturen till Färöarna då jag ju egentligen är ganska flygrädd av mig och hört rykten om att inflygningen över öarna kunde vara ack så turbulent. Men si de små fjärilarna de liksom jag, blev helt mållösa, när vi började inflygningen och istället, så satt jag med gapande mun, helt tagen över vad jag såg där nere på marken. Hela ö-gruppen var täckt av ett vitt täcke med snö och naturscenerierna tog fullständigt andan ur mig. Så när jag steg ur planet och solen samtidigt sjönk ner bakom bergen och färgade den vita snön helt rosa, ja, då blev jag nog lite kär sådär vi första ögonkastet och insåg också. I den här otroliga naturen skulle jag ha förmånen att få tillbringa en vecka.
Det var många ah, och oh och otroligt när vi körde från flygplatsen och mot vårt hotell som låg högt uppe på en höjd med utsikt över Torshamn huvudstaden på ö-gruppen.
Det blev ett glas vin till maten, medan vi alla förväntansfullt lyssnade till Magnus preliminära presentation av veckans program.

Upstigning söndag morgon kl 06.30, frukost och som väldisciplinerade tennsoldater stod vi hela gänget redo för vårt äventyr kl 07.30 utanför hotellet. Inlastning i bilen och så iväg. Tänk, hela ön var som sagt täckt av ett vackert snötäcke och vi körde inte särskilt lång innan vi hade vårt första fotostopp precis vid vägen, med utsikt över den snötäckta naturen.

Efter det korta lilla stoppet, då jag också insåg när jag stod i halvmörkret att topps, några knappar sitter inte där dom brukar på den nya kameran, så med ficklampan tänd på mobilen memorerade jag kamerans knappar njöt av vad jag såg, och så med tungan rätt i munnen försökte jag komma ihåg hur man exponerar i snö. För hur det nu än är, som göteborgare är ju inte det som riktigt är mammas gata att få fotografera i ett snölandskap.

Vi körde vidare efter en stund och stannade till vid nästa ställe. Nu hade solen gått upp och  vinterdagen kändes otrolig. Att få vandra ut i vit orörd pudersnö, ja, det kändes nästan lite overkligt.
Men vi fick också en liten försmak av hur snabbt vädret förändras på Färöarna. En stunden solsken, blå himmel, för att på bara några minuter ändras det till en ymnigt snöfall.
Vi fortsatte vår första dag och jag kunde konstatera att vi körde tillbaka samma väg som vi kommit, så vid nästa stopp kunde jag långt därborta skymta Färöarnas flygplats. Men det som väl fångade vårt stora intresse var inte flygplanen, de ville vi egentligen inte tänka på, utan istället dessa små stenhus.

Två stopp till var inplanerade den här dagen och vid nästa ställe, när jag gick utefter vägen för att hitta bästa fotostället, ja, då fick jag också känna på Färöarna kraftiga vindar, som lekte tittut med mig. Plötsligt dök den bara upp och piskade mig i ansiktet, för att lika fort försvinna igen.

Dagens sista stopp blev en av de vyer som är så kända på Färöarna, nämligen Gasadalur. Här kunde jag snabbt konstatera, nej, jag går inte ner till stranden. Den lilla smala branta trappan, täckt av is, nej, den lockade mig inte. Kan väl också säga som så, ingen av de andra gick heller ner där och det kan ju bero på att Magnus sa nej, det sådana äventyrligheter. Han ville ju inte redan första dagen förlora någon av oss deltagare. Istället gjorde vi så gott vi kunde där vi stod och visst känner ni igen den här vyn, den lilla byn utslängd på berget och så det magnifika vattenfallet.

När jag kände mig nöjd med dagen, gick jag i förväg tillbaka till bilen och då fick jag möjligheten att hälsa på de första Bordercollies som är en så vanlig hundras på Färöarna. Öarna som har över 100 000 får som vandrar på alla bergssluttningar och på vägarna kräver ju duktiga vallhundar.
I mitt möte med det här gänget på 4 bordercollie så blev kontakten omedelbar, när en av hundarna kom galopperande fram till mig, satte sig framför mig och bara tittade bedjande på mig som om den ville säga – klappa mig. Klart jag gjorde, kliade den på huvudet, försökte lära den några ord svenska och kände mig så där nöjd och glad som man gör ibland, när man träffar någon man klickar med direkt.
Väl tillbaka på hotellet när mörkret fallit över öarna, så kunde vi höra regnet smattra mot rutorna och det fortsatte så. Så nästa morgon, ja, då var landskapet helt förändrat. Borta var det mesta av snön och nu framträdde istället de lite murriga bruna färgerna, mot de svarta lavastenarna. Det blåste och regnmolnen hängde tungt över öarna när vi klev ur bilen och började vandringen mot havet.  Jag avstod att klättra ut på lavastenarna i den kraftiga vinden för trots allt låg det en del is kvar. Men vadå, bra kvinna reder sig själv med det hon har runt omkring sig där hon är, eller hur?

Vi hade ju varje dag med oss ut ett lunchpaket, som vi åt på någon plats när hungern började göra sig påmind. Dagens lunchställe blev vid ett av dessa fantastiska vattenfall som öarna har så gott om och jag kan väl säga som så, har nog haft sämre utsikt vid lunchen än den här. Fast det är klart, ibland skall man kanske också ha koll på läget och inse, det regnar och då blir det små vattendroppar på linsen, så här är i stort sett alla bilder oanvändbara, dom har liksom drabbats av vita-pricksjukan.

Dagens sista fotoställe var vid Tjörnuvik med svart lavasand där vågorna sakta rullade in över sanden. Kan ni se det framför er, för kan ni det, kanske ni också förstår, att jag blev lyrisk och började vissla förnöjt tills jag insåg, skit också. Det regnar och regnet slår mot oss i motvinden. Vet ni vad som händer då? Inte – ? då kan jag berätta. Linsen blir blöt, och här kan vi snacka om vita-pricksjuka på bilderna. Inte bara någon enstaka liten vattenprick, utan ett inferno av prickar. Så det var bara att mumla – torka, torka, klick, torka, torka klick. Till slut så, lyckade jag väl få iallafall till två bilder, där jag var tillräckligt snabb, eller kanske motvindsregnet, tog en pytteliten andningspaus.

Så var dag två slut av den här fotoresan och det som återstod var att få krypa ner i ett varm härligt bad innan middagen och sedan, gå igenom dagens bildskörd, innan jag nöjd med dagen kröp ner i sängen för lite välbehövlig sömn.